Nya intervaller och hjärnträning.

Idag sprang jag inte 6×250 utan istället 3×500, jag lyckades faktiskt hålla mitt tempo för 11 minuter på 3km-slingan. Jag har noterat många saker när det gäller löpning, ibland är det faktiskt inte orken som tryter utan smärtan som gör att man vill lägga av. Just av den anledningen tror jag längre intervaller är att föredra. Men det kan vara svårt att subjektivt avgöra vad som orsakar att man blir trött. Ett exempel, vet jag att jag skall springa 60 sekunder så börjar man känna ”skönt att få vila” redan vid 40-50 sekunder, nu kommer detta tänk vid 1.40 stället. Jag försöker också känna efter varför vill man helst ”sluta”, bränner det för mycket, gör det ont eller tar benen slut, ofta är det ingenting annat än psykologiskt. När hjärnan singalerar att den vill sluta finns det ofta bra mycket mer att ge. Det gäller alltså att flytta fram den här gränsen mer och mer. Att faktiskt inse, ja visst det gör lite ont, det bränner i lungorna, men jag dör inte och jag orkar mer. På så sätt tycker jag löpningen är roligare än styrketräningen. Dessutom ökar man ju toleransen för ”lyckohormoner”. När jag började springa gick jag och fnittra dagen efter, det gör jag inte idag med den belastningen utan jag måste pressa mig hårdare och ge det lilla extra.

Hjärnträning är ett intressant ämne som jag borde blogga om!